Den svarta katten
Av: Edgar Allan Poe
Med min penna ska jag för er nu berätta min våldsamma men ändå enkla
historia och jag varken förväntar mig eller ber om er övertygelse. Mitt
förstånd skulle vara vansinnigt om jag förväntade mig att ni skulle tro
på denna märkliga berättelse, där mina egna sinnen, som i allra högsta
grad upplevde förloppet, vägrar att kännas vid mina upplevelser. Men tro
mig jag är inte galen – och med säkerhet drömmer jag ej. Men imorgon
dör jag och jag vill lätta min själ. Min omedelbara avsikt är att
enkelt, blottande och utan tillägg, berätta för världen om händelsekedja
som utspelades i mitt hem. Konsekvenserna av dessa händelser har
förskräckt – har plågat – ja, har till och med förstört mig. Ändå kommer
jag inte att försöka förklara dem. För mig har händelserna varit fyllda
av skräck – för många av er kommer de att verka mer märkliga än
skrämmande. Härefter kommer kanske någon med förstånd kunna minska min
fanatism över det ogreppbara, någon vars förstånd besitter mer lugn, med
mer logiskt tänkande och långt mindre lättretligt än mitt eget psyke,
dennes förstånd kommer att uppfatta i mina skräckfyllda detaljerade
omständigheter inget mer är än en vanlig följd av naturliga orsaker och
verkan.
Tidigt i min barndom uppmärksammades jag för min fogliga och
humanistiska läggning. Men ömsinthet var så påfallande att jag blev
förlöjligad av mina kamrater. Jag tyckte särskilt mycket om djur, och
blev bortskämd av mina föräldrar med en mängd husdjur. Med mina djur
spenderade jag större delen av min tid och jag var aldrig så lycklig som
när jag fick klappa dem eller ge dem mat. Detta personlighetsdrag blev
alltmer utpräglat när jag växte upp och som vuxen man fann jag djuren
som en av mina huvudsakliga källor till glädje. För dem som varit fästa
vid en trogen och klok hund, behöver jag knappast bemöda mig med att
förklara den intensiva tacksamhet som skänkts från en hund. Det finns
något i den osjälviska och uppoffrande kärleken från en hund, som direkt
träffar hjärtat på den man, som vid upprepande tillfällen fått testa
människans usla vänskap och lövtunna trofastheten.
Jag gifte mig tidigt och var glad att finna att min frus läggning var
lik min egen. Hon blev observant på min svaghet för djur och föresatt
inget tillfälle att införskaffa fler husdjur. Vi hade fåglar,
guldfiskar, en fin hund, kaniner, en liten apa och en katt. Den senare
var en påfallande stor och vacker katt, helt svart och förvånansvärt
skarpsinnig. När det gällde kattens intelligens som emellanåt kom på
tal, kom min frus vidskeplighet fram och hon påtalade ofta den urgamla
folktron att alla svarta kattor är förklädda häxor. Inte för att hon
seriöst trodde eller menade något med sina påpekanden – jag nämner mest
detta för ingen bättre orsak än att det råka falla mig i minnet.
Pluto – var denna katts namn – han var mitt favoritdjur och min
lekkamrat. Jag ensam utfodrade honom och han följde mig varhelst jag
gick i huset. Det var till och med svårt att hindra honom från att följa
med mig på stadens gator.
Vår vänskap varade på detta sätt i flera år, under denna tid
genomgick dock mitt temperament och karaktär – genom dryckenskapens
djävulska påverkan – (jag rodnar till att erkänna det) en grundlig
förändring till det sämre. För varje dag blev jag mer lynnig, mer
lättretlig, mer hänsynslös mot mina medmänniskor. Jag lät mig själv
använda ovårdat språk mot min hustru, jag lät henne även känna på
våldets hand. Självklart märkte mina husdjur av förändringen i mitt
humör. Inte nog med att jag försummade dem, jag misshandlade dem också.
Mina känslor för Pluto var fortfarande starka och dessa hindrade mig
från att misshandla honom på samma sätt som jag misshandlade kaninen,
apan och till och med hunden, när de av misstag eller av tillgivenhet
kom nära mig. Men min sjukdom förvärrades – för vilken sjukdom är som
Alkoholen – och slutligen fick också Pluto, som nu var gammal och
följaktligen något retlig, uppleva effekterna av mitt sjuka lynne.
En natt återvände jag hem, mycket berusad från en av mina rundor i
staden. Jag inbillade mig att katten undvek min närvaro. Jag grep tag i
honom, katten skräckslagen av mitt våld orsakade mig en obetydlig
bitskada på min hand. Besatt av den onde andens raseri var jag inte mig
själv längre. Mitt förnuft och min själ lämnade min kropp, och en
djävulsk ondska närd av gin genomfor varje fiber av min kropp. Jag tog
fram ur västfickan min pennkniv, öppnade den, fattade det stackars
djuret om halsen och avsiktligt gröpte jag ur kattens ena öga ur dess
ögonhåla med pennkniven. Jag rodnar, jag brinner, jag ryser när jag
berättar om denna grymhet.
När förnuftet återvände nästa morgon – när jag hade sovit av mig
alkoholens ångor från nattens dryckesrunda – erfor jag en känsla halvt
av skräck och halvt av ånger för det brott jag hade gjort mig skyldig
till, men det var som mest en svag och tvetydig känsla, för min själ
förblev orörd. Jag återupptog mina utsvävningar och dränkte minnet av
illdådet i vin.
Under denna tid återhämtade sig katten långsamt. Den tomma ögonhålan
var sannerligen en hemsk syn men katten tycktes inte längre lida av
någon smärta. Han rörde sig som vanligt i huset, men, som kan vara
förväntat, flydde han i fasa vid närmande från mig. Så mycket hade jag
kvar av mitt gamla hjärta att jag sörjde denna uppenbara motvilja mot
mig från den varelse som en gång hade älskat mig så. Men denna känsla
byttes snart ut mot irritation. Och då kom, som om jag slutligen och
oåterkalleligt nått min undergång, perversitetens ande över mig. Den
systematiska filosofin befattar sig inte med perversiteten. Jag är ändå
övertygad om att perversiteten är en av de mest primitiva ingivelserna i
det mänskliga hjärtat, att det är en av de primära krafterna som formar
en människas karaktär. Vem har inte hundratals gånger funnit sig själv
begå ett uselt eller dumt agerande för inga andra orsaker än av det
enkla skälet att han vet att han inte bör handla så? Har vi inte en
ständig böjelse, mot vårt bättre vetande, att bryta mot det som lagar
föreskriver, enbart därför lagen föreskriver det? Perversiteten blev min
slutliga undergång. Det var denna outgrundliga längtan efter att plåga
sig själv – till att erbjuda våldets dess egna natur – till att göra det
onda bara för det ondas skull – som drev mig till att fortsätta och
slutligen fullända den skada jag hade förorsakat det oskyldiga djuret.
En morgon trädde jag kallblodigt en snara runt kattens hals och
hängde den från en trädgren – där hängde den medan tårarna strömmade
från mina ögon och med den bittraste ånger i mitt hjärta – jag hängde
den därför att jag visste att den hade älskat mig och därför jag kände
att den inte hade gjort mig något ont – jag hängde den därför jag visste
att i och med detta hade jag begått en synd – en dödlig synd som skulle
äventyra min odödliga själ, att jag, om något sådant vore möjligt, inte
skulle kunna nås av den oändliga barmhärtighetens nåd hos den mest
barmhärtiga och mest hemska Gud.
På natten till den dagen då denna grymma handling utspelade sig,
väcktes jag upp från min sömn av skriken: Elden är lös. Mina sängkläder
stod i lågor. Hela huset var i lågor. Det var med stor svårighet min
fru, en tjänare och jag själv lyckades fly undan elden. Förstörelsen var
fullständig. Alla mina världsliga tillgångar var uppbrunna och jag
resignerade helt till förtvivlan och hopplöshet.
Jag står över svagheten att vilja etablera ett samband mellan orsak
och verkan, mellan katastrofen och det ohyggligt grymma dådet. Men jag
anar en kedja av faktorer – och önskar inte lämna en enda möjlig länk
oförklarad. Dagen efter branden besökte jag ruinerna. Väggarna, med ett
undantag, hade rasat in. Detta undantag var en innervägg, inte särskilt
tjock, som stod i mitten av huset, och mot vilken min sängs huvudände
varit uppställd emot. Färgen här hade i stort sett stått emot brandens
framfart, – ett faktum jag tillskrev att den hade varit helt nymålad.
Runt denna vägg hade en folkmassa samlats, och många personer tycktes
hela tiden undersöka en speciell del av väggen med stor uppmärksamhet.
Orden ”ovanligt”, ”främmande” och andra liknade uttryck, väckte min
nyfikenhet. Jag närmade mig och såg avbilden av en gigantisk katt,
inpräglad i den vita väggytan. Avbildningen var ytterst noggrann och
precis. Där var ett rep kring kattens hals.
När jag första såg denna uppenbarelse – för mig var det verkligen en
skrämmande uppenbarelse – greps jag av förundran och fasa. Men efter en
stunds reflektion kom jag till insikt. Min katt hade varit hängd i ett
träd i trädgården intill huset. När brandlarmet gick hade trädgården
omedelbart fyllts av en folkmassa – någon i folkmassan måste ha klippt
ner katten från trädet och kastat denne genom ett öppet fönster in i min
kammare. Detta hade troligen gjorts för att väcka mig från min sömn.
När de andra väggarna rasade hade offret för min grymhet blivit
inpressad i den ännu icke torra väggen och kalken tillsammans med
lågorna och ammoniak från kattens lik hade skapat det skrämmande
porträttet jag såg.
Fastän jag kunde med förnuftet reda ut orsakerna till det inträffade,
även om mitt samvete inte helt och hållet accepterade förklaringen,
påverkade händelsen starkt min fantasi. Månaderna gick men jag kunde
inte bli av med spökbilden av katten, och under denna period kom jag
tillbaka in i min känsla av vad som tycktes vara ånger, men som inte var
det. Det gick så långt att jag ångrade förlusten av djuret, och jag
började se mig om, bland de usla krogar jag nu frekvent besökte, efter
ett annat djur av samma ras, och med något så när liknade utseende, som
skulle kunna fylla dess plats.
En natt när jag satt, halvt oregerligt, i ett skandalberyktat näste,
blev min uppmärksamhet plötsligt riktad mot ett svart föremål som vilade
uppe på en av de stora faten av gin, eller av rom, vilket var den
huvudsakliga möbleringen av stället. Jag hade tittat stadigt på toppen
av tunnan i några minuter, och vad som nu förvånade mig var faktumet att
jag inte tidigare hade uppfattat föremålet där uppe. Jag närmade mig,
och jag rörde den med min hand. Det var en svart katt – en väldigt stor
en – lika stor som Pluto, och lik honom i alla avseenden utom ett. Pluto
hade inget vitt hår på någon del av kroppen; men denna katt hade en
stor, något obestämd fläck av vitt hår som täckte större delen av
bröstet.
När jag rörde honom, reste han sig omedelbart och började spinna
ljudligt, strök sig mot min hand, och uppträde nöjd över min
uppmärksamhet. Detta var det djur jag hade sökt efter. Genast erbjöd jag
mig att köpa katten av värdshusvärden; men denna gjorde inget anspråk
på djuret – han visste inget om den – han hade aldrig sett den förut.
Jag fortsatte smeka katten och när jag förberedde mig för att gå hem
ville djuret följa med mig. Jag tillät katten att följa med mig; på
vägen hem stannade jag då och då och klappade katten. När katten kom
fram till huset gjorde den sig genast hemmastadd, och blev snabbt min
frus favorit.
För min egen del, fann jag snart en olustig känsla inom mig. Detta var
motsatsen till vad jag hade förväntat mig; jag vet inte hur eller varför
det var så att kattens tillgivenhet för mig snarare äcklade och
irriterade mig. Långsamt började dessa känslor av äckel och irritation
växa till ett bittert hat. Jag undvek djuret; en viss känsla av skam,
och minnet av mina tidigare grymma handlingar, hindrade mig från att
fysiskt misshandla det. Flera veckor gick utan att jag slog eller
behandlade katten illa; men gradvis – ytterst gradvis – började jag se
på katten med outsäglig avsky, och flydde i tysthet dess förhatliga
närvaro, som från pestens andetag.
Vad som, utan tvekan, ökade mitt hat mot odjuret, var när jag
upptäckte på morgonen dagen efter jag tagit hem honom, att han liksom
Pluto hade berövats ena ögat. Denna omständighet ökade däremot bara min
frus tillgivenhet för katten; som jag redan nämnt ägde min fru i hög
grad ett ömsint sinne, vilket en gång även hade varit ett utmärkande
drag hos mig, och källan till många av mina enklaste och renaste nöjen.
Ju mer motvilja jag kände för denna katt, desto mer verkade dess
tillgivenhet mot mig öka. Katten följde mina steg med en envishet, som
det är svårt att beskriva för läsaren. När jag satt ner kröp den under
stolen, eller så hoppade den upp i mitt knä, och täckte mig med sina
äckliga ömhetsbetygelser. Om jag reste mig för att gå kom den mellan
mina fötter och välte mig nästan, eller så klättrade den med sina vassa
klor i mina kläder upp till mitt bröst. Vid dessa tillfällen, även om
jag längtade att slå ihjäl den med ett slag, avhöll jag mig från att
göra det, delvis på grund av minnet av mitt tidigare brott, men främst –
låt mig få erkänna – av en oerhörd rädsla för odjuret.
Denna rädsla var inte precis en skräck för fysisk ondska – och ändå
kan jag inte hitta en annan definition av min känsla. Jag nästan skäms
för att erkänna – ja även i denna brottslingens cell, skäms jag nästan
för att erkänna – att den fasa och skräck som djuret ingav mig med, hade
förhöjts genom ett av de mest overkliga fantasifoster som är möjliga
att föreställa sig. Min fru hade påkallat min uppmärksamhet, mer än en
gång, till det karaktäristiska vita märket, som jag berättat om som
utgjorde den enda synbara skillnaden mellan det märkliga djuret och det
jag hade dödat. Läsaren kommer att komma ihåg att detta märke, även om
stort nu, hade från början varit mycket obestämt, men genom långsam steg
– nästan omärkliga steg, och som under lång tid mitt förstånd kämpat
för att förkasta som inbillning – ja det hade till sist antagit en
tydlig och klar kontur. Det representerade nu ett märke som jag ryser av
att nämna – och för detta, framför allt, avskydde och fruktade jag
monstret och jag skulle ha gjort mig kvitt monstret om jag hade vågat –
det var nu, säger jag, bilden av en avskyvärda – av en skräckinjagande
sak – av en GALGE! – Å,du sorgesamma och fruktansvärda drivkraft av
skräck och brott – av ångest och död!
Och nu var jag verkligen bedrövlig bortom bedrövligheten för själva
mänskligheten. Och det var ett oskäligt djur – vars kamrat jag hade
föraktfullt tagit livet av – ett oskäligt djur som orsakade mig – en
människa, formad av Guds egen avbild – så mycket lidande. Ack! varken på
dagen eller på natten kände jag välsignelsens vila längre! Den
förstnämnda varelsen lämnade mig ingen stund ensam, och med den senare,
började jag, varje timme, från drömmar av outsäglig fruktan, finna dess
heta andedräkt i mitt ansikte, och dess tunga vikt – en förkroppsligad
mardröm som jag inte hade makt att skaka av mig – liggande tungt över
mitt hjärta för evigt!
Under trycket av dessa plågor, gav den svaga kvarlevan av det goda
inom mig efter. Onda tankar blev min enda själsfrände – de mörkaste och
mest onda tankar. Dysterheten i mitt vanliga humör ökade till hat mot
allting och mot alla människor, Min tåliga fru var tyvärr den som
drabbades mest av mina allt tätare och okontrollerbara raseriutbrott.
En dag följde hon med mig i några hushållsärenden ner i källaren i
den gamla byggnaden som vår fattigdom tvingade oss att bo i. Katten
följde mig ner för de branta trappor och fällde mig nästan handlöst, det
förbittrade mig till vansinne. I min vrede glömde jag den barnsliga
fruktan som hittills hade hindrat min hand från att slå katten och jag
lyfte en yxa och måttade ett slag mot djur som, naturligtvis, skulle ha
varit direkt dödlig hade det skett som jag ville. Men detta slag
stoppades vid handen av min fru. Eggad, av ingripandet, till ett
demoniskt raseri, drog jag tillbaka min arm från hennes grepp och
begravde yxan i hennes hjärna. Hon föll död ner på plats, utan en suck.
Då detta ohyggliga mord var utfört, inriktar jag mig genast och
målmedvetet, på uppgiften att dölja kroppen. Jag visste att jag inte
kunde föra den från huset, varken på dagen eller på natten, utan risk
att bli upptäckt av grannar. Många planer kom till mitt sinne. Vid en
tidpunkt tänkte jag stycka liket i minimala fragment, och förstöra dem
genom att elda upp dem. Vid en annan, beslöt jag att gräv en grav i
golvet i källaren. Vidare övervägde jag att kasta liket i brunnen i
trädgården – att packa ner det i en låda, som varor som handlas med, med
de sedvanliga villkor och på så sätt få en bärare att ta det från
huset. Till sist kom jag på vad jag tyckte var en mycket bättre utväg än
någon av de andra. Jag beslutade att mura in kroppen i en vägg i
källaren – som munkar under medeltiden sägs ha murat in sina offer.
För ett ändamål som detta var källaren väl anpassad. Dess väggar var
löst konstruerade, och hade nyligen blivit putsade med grovt puts, samt
att fukten i luften hade hindrat väggarna att hårdna. Dessutom i en av
väggarna fanns en utbuktning, orsakad av en falsk skorsten eller
eldstad, som hade murats igen, och gjorts att likna resten av källaren.
Jag tvivlade inte på att jag lätt skulle kunna flytta undan
tegelstenarna på detta stället, lägga in liket, och mura igen hålet som
innan, så att inget öga skulle kunna upptäcka någonting misstänksamt.
Och i denna beräkning blev jag inte lurad. Med hjälp av en kofot
flyttade jag lätt tegelstenarna, och, efter att försiktigt lagt kroppen
mot den inre väggen, stödde jag den i position, och utan bekymmer, la
jag åter tillbaka väggens struktur som den ursprungligen var. Efter att
ha inhandlat murbruk, sand och hår, med alla tänkbara
försiktighetsåtgärder, beredda jag ett puts som inte kunde skiljas från
det gamla, och med detta gick jag mycket noga över det nya teglet. När
jag var färdig, kände jag mig övertygad om att allt var rätt. Väggen gav
inte minsta intryck av att ha blivit omgjord. Skräpet på golvet
plockade jag upp med största omsorg. Jag såg mig triumferande omkring
och sade till mig själv – “Här har åtminstone inte mitt arbete varit
förgäves.”
Mitt nästa steg var att leta efter djuret som hade varit orsaken till
så mycket elände, ty jag hade till slut fattat beslutet att avliva
katten. Hade jag haft möjlighet att få tag på djuret, hade det inte
funnits någon tvivel om dess öde, men det visade sig att det sluga
djuret hade blivit oroat av min tidigare ilska och våldet som följde,
och djuret vägrade att visa sig under mitt nuvarande humör. Det är
omöjligt att beskriva, eller föreställa sig, den djupa och lyckliga
känslan av lättnad som frånvaron av det avskydda varelsen framkallade i
mitt bröst. Den visade sig inte under natten – och därmed för en natt
åtminstone, sedan den kommit in i huset, sov jag djupt och lugnt, ja,
jag sov även med bördan av mordet på min själ!
Den andra och den tredje dagen gick, och fortfarande kom inte min
plågoande. Än en gång andades jag som en fri man. Monstret, i sin
skräck, hade flytt platsen för evigt! Jag borde inte behöva se den mer!
Min lycka var total! Skulden av mina mörka gärning störde mig, men bara
lite. Några få förfrågningar hade gjorts, men dessa hade varit lätta att
besvara. Även efterforskningar hade inletts – men givetvis fanns
ingenting att upptäcka. Jag såg min framtida lycka som tryggad.
På den fjärde dagen av mordet, kom ett några poliser, mycket oväntat,
in i huset, och började igen att genomföra noggranna undersökningar av
huset. Eftersom jag var säker på att de inte skulle hitta mitt dolda
gömställe, kände jag ingen förlägenhet alls. Poliskonstaplarna bad mig
följa med dem under deras sökande. De lämnade inga skrymsle eller vrå
outforskade. Till sist, för tredje eller fjärde gången, steg de ner i
källaren. Jag darrade inte i en muskel. Mitt hjärta slog lugnt som hos
den som oskyldigt slumrar. Jag gick från ena änden av källaren till den
andra. Jag la mina armar över mitt bröst och vandrade lätt fram och
tillbaka. Poliskonstaplarna var nöjda och redo att avvika. Glädjen i
mitt hjärta var alltför stark för att hålla inne. Jag brann av längtan
att få säga om blott ett enda ord, i form av triumf, och för att
förstärka deras övertygelse om min oskuld.
“Mina herrar”, sa jag till sist, samtidigt som poliserna klättrade
upp för trapporna, “Jag är glad att ha kunnat undanröjt era misstankar.
Jag hoppas att ni alla mår väl, och att ni har lite mer hövlighet.
Förresten, mina herrar, detta – detta är ett väldigt välbyggt hus. (I
den rabiata viljan att säga något lättsamt, visste jag knappt vad jag
hade yttrat alls.) – “Jag får säga ett utmärkt välbyggt hus. Dessa
väggar – men går ni mina herrar? – Dessa väggar är verkligen stabila.”
och här genom mitt blotta vansinne av övermod, knackade jag hårt med en
käpp, som jag höll i min hand, på just den delen av väggen bakom vilket
liket av min älskade fru fanns.
Men må Gud skydda mig och frälsa mig från min ärkefiendes huggtänder.
Knappt hade efterklangen av mina slag sjunkit till tystnad, förrän jag
blev besvarad av en röst inifrån graven! – Genom tjut, först dovt och
halvkvävt, som ett snyftande barn, och sedan snabbt ökande till ett enda
långt, högljudd, och oavbrutet skrik, helt onormalt och omänskligt –
ett tjut – en klagans skrik, till hälften av skräck och till hälften av
triumf, ett som enbart kunde ha uppstått från helvetet, förenat från
halsarna av de fördömda i deras ångest och av demoner som jublar uti
fördömelsen.
Om mina egna tankar är det dårskap att tala om. Svimfärdig, stapplade
jag till den motsatta väggen. För ett ögonblick förblev polismännen på
trappan orörlig på grund av skräck och bävan. I nästa ögonblick, slet
ett dussintal kraftiga armar i väggen. Väggen föll i sin helhet. Liket,
redan kraftigt förruttnat och fullt av fläckar med levrat blod, stod
upprätt inför ögonen på åskådarna. På dess huvud, med röd vidgad mun och
ett ensamt öga brinnande av eld, satt det fruktansvärda odjuret, vars
slughet hade förlett mig till mord, och vars anklagande röst hade
skickat mig till bödeln. Jag hade murat in monstret i graven.
Originalets titel
The Black Cat, först publicerad i “The Saturday Evening Post” 19/8 1843, läs originaltexten på engelska här:
http://poestories.com/read/blackcat
