Mary Shelley
Mary Shelley skrev flera romaner men blev berömd för skräckhistorien Frankenstein. Den skrevs 1816 då en grupp författare tillbringade en sommar tillsammans i Schweiz. Efter att ha läst och berättat spökhistorier för varandra bestämde de sig för att ha en tävling om vem som kunde skriva den bästa spökberättelsen. Två år senare hade Mary Shelley publicerat sin berättelse – romanen om Frankensteins monster.
I romanen skapar doktor Frankenstein på konstgjord väg en människoliknande varelse av hopplockade kroppsdelar. Monstret vaknar till liv i laboratoriet när energi tillförs av en kraftfull maskin. Boken blev en succé och Frankensteins monster blev ett begrepp som fortfarande dyker upp i mängder av sammanhang – inte minst i filmer, TV-serier och annan populärkultur.
Man brukar säga att Shelley startade monstergenren som sedan bara blev större och större. Monstret var en känslosam och omtänksam varelse även om han såg ut som ett monster. Omgivningen som dömde honom utifrån utseendet såg inte hans personlighet. Samma tema syns i både Ringaren i Notre Dame av Dumas och i den gamla folksagan Skönheten och odjuret, som filmatiserats och skrivits i flera olika versioner.
Bara 16 år gammal rymde Mary hemifrån med författaren Percy Bysshe Shelley till Frankrike. De gifte sig 1816, men Percy dog 1822 i havet utanför Italiens kust när den båt han färdades i sjönk i en storm. Mary fortsatte att skriva och arbetade med att få Percys dikter utgivna. Ingen av hennes övriga böcker blev dock lika populär som Frankenstein. Hon dog 1851.
ne.se
Utdrag ur Frankensteins monster
En dyster kväll i november fick jag se mitt slit nå sin fullbordan. Med en ängslan som nästan övergick i ångest samlade jag livsinstrumenten omkring mig för att kunna ingjuta en gnista av liv i det döda ting som låg vid mina fötter. Klockan var redan ett på morgonen. Regnet smattrade sorgligt mot rutorna och ljuset hade nästan brunnit ner när jag i dess falnande skimmer såg varelsens matta, gula ögon öppna sig. Den andades tungt, och en krampartad rörelse genomför dess lemmar.
Hur skulle jag kunna beskriva mina känslor inför denna katastrof, eller skildra den eländiga varelse jag med sådan oändlig möda och omsorg hade försökt forma? Hans lemmar var proportionerliga, och jag hade valt hans drag för att de skulle vara vackra. Vackra! Gode Gud! Hans gula hud täckte knappt maskinerier av muskler och ådror därunder, hans hår var glänsande svart och böljande, hans tänder vita som pärlor. Men detta överdåd utgjorde bara en desto mer fasansfull kontrast till hans vattniga ögon, som nästan tycktes ha samma färg som de gulvita hålor de var infattade i, och till hans förtorkade hy och raka, svarta läppar.
Livets olika tillfälligheter är inte lika föränderliga som människonaturens känslor. Jag hade arbetat hårt i nästan två år, med det enda syftet att ingjuta liv i en livlös kropp. För detta hade jag nekat mig vila och förstört min hälsa. Jag hade önskat det med en fullkomligt omåttlig glöd, men nu när jag var klar försvann drömmens skönhet och en andlös skräck och avsky fyllde mitt hjärta. Jag stod inte ut med åsynen av den varelse jag hade skapat, så jag rusade ut ur rummet och gick länge fram och tillbaka i mitt sovrum, utan att kunna lugna mig så att jag kunde sova. Till sist avlöste tröttheten den upprördhet jag tidigare hade fått utstå, och jag kastade mig på sängen med kläderna på i ett försök att få några ögonblicks glömska. Men det var förgäves. Jag sov förvisso, men stördes av vilda drömmar. Jag tyckte att jag såg Elizabeth, strålande av friskhet, gå längs gatorna i Ingolstadt. Förtjust och överraskad omfamnade jag henne, men när jag tryckte den första kyssen mot hennes läppar fick de dödens likbleka färg. Hennes drag verkade förändras, och jag tyckte att jag höll min döda mors lik i mina armar. En svepning omslöt hennes gestalt, och jag såg gravmaskarna kräla i flanelltygets veck. Skräcken ryckte mig ur sömnen, kall fukt täckte min panna, mina tänder skallrade och alla lemmar började skaka våldsamt. Då, i månens dunkla gula sken som trängde sig in genom fönsterluckorna, såg jag varelsen – det eländiga monster som jag hade skapat. Han höll upp sängförhänget, och hans ögon, om man kan kalla dem ögon, var riktade mot mig. Hans käkar öppnade sig och han muttrade några oartikulerade ljud, medan ett grin rynkade hans kinder. Det är möjligt att han talade, men jag hörde inte. En hand var utsträckt, till synes för att hålla mig kvar, men jag flydde och rusade nedför trapporna. Jag tog min tillflykt till gårdsplanen som hörde till huset. Där stannade jag kvar under resten av natten, gick ytterst upphetsad fram och tillbaka, lyssnade uppmärksamt, uppfattade och fruktade alla ljud som om de meddelande att det demoniska lik jag så miserabelt hade gett liv närmade sig.
O! Ingen dödlig skulle kunna stå ut med skräcken inför detta ansikte. En mumie som åter har fått liv skulle inte kunna vara så ohygglig som denna eländiga varelse. Jag hade betraktat honom innan han var färdig. Han var ful då, men när musklerna och lederna hade gjorts förmögna att röra sig blev han någonting som inte ens Dante hade kunnat föreställa sig.
Arbetsuppgift
Du har nu läst om Mary Shelley och hennes roman Frankenstein. Problemet med att kalla romanen för Frankenstein är att det inte är den fullständiga titeln på romanen. Den fullständiga titeln är Frankenstein eller den moderne Prometheus.
Din uppgift nu är att ta reda på vem Prometheus var och på vilka sätt påminner Victor Frankenstein om honom? Ge exempel.
Länk till "Unga fakta" och information om Prometheus
