Vem var Barabbas?
Händelserna i denna övning utspelas vid tiden för Jesu korsfästelse. Barabbas var en förbrytare, som är omnämnd i evangeliernas berättelse om Jesu lidande. Han hade fängslats för att ha deltagit i ett upplopp. Pontius Pilatus som var romersk ståthållare i området vid den här tiden lät den upphetsade folkmassan välja om han vid påskhögtiden skulle frige Jesus eller Barabbas, som båda var dömda till döden. De valde då att frige Barabbas.
Vissa forskare hävdar att denna beskrivning är en missuppfattning vid översättningen av bibeltexterna som gjordes från Arameiska ca 50 år efter Jesu död och att Jesus och Barabbas var en och samma person. Den mest kända versionen är ändå den att Barabbas var en förbrytare och att folket valde att frige honom istället för Jesus.
Barabbas i litteraturen
1950 gavs romanen Barabbas av Pär Lagerkvist ut. I den får man följa Barabbas tiden efter Jesu korsfästelse.
Din uppgift
Här nedanför kan du läsa inledningen av romanen Barabbas.
Din uppgift är att beskriva hur resten av denna dag var för honom. Vad tänkte han på, vad kände- och gjorde han?
Troligtvis kunde Barabbas, om han fanns på riktigt, inte skriva och några sociala medier fanns inte, men det behöver vi inte bry oss om. Du kan välja om du vill låta Barabbas berätta om dagen i dagboksform, som ett inlägg i sociala medier med text ljud och bild, bara text eller bara bild.
Så här inleds romanen:
Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom, Maria hans moder och Maria från Magdala, Veronika och Simon från Cyrene, som bar korset, och Josef från Arimatea, han som svepte honom. Men ett stycke längre ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. Hans namn var Barabbas. Om honom handlar denna bok.
Det var en karl på omkring tretti år, kraftigt byggd men med gulblek hy, skägget var rödaktigt, håret svart. Ögonbrynen var också svarta, ögonen låg för långt in, som om blicken helst ville gömma sig. Under det ena hade han ett djupt ärr som försvann inne i skägget. Men hur en människa ser ut betyder inte mycket.
Han hade följt folkhopen genom gatorna ända från pretoriet, men på avstånd, lite efter de andra, och när den utmattade rabbin sjunkit ihop under sitt kors hade han stannat och blivit stående ett slag för att inte hinna fram dit där korset låg, och så hade de tagit den där Simon i stället och tvingat honom att bära det. Det fanns inte många män i skaran, utom de romerska soldaterna, förstås, det var mest kvinnor som följde den dödsdömde och så en skock barnungar som alltid var med när någon fördes ut att korsfästas genom deras gata, som tog det som en förströelse. Men de tröttnade snart och återvände till sina lekar sedan de kastat en blick på mannen som gick efter de andra och som hade ett långt ärr neråt ena kinden.
Nu stod han här uppe på galgbacken och såg på denne som hängde på det mittersta korset och kunde inte slita sina ögon från honom. Egentligen hade han inte alls velat gå med hit upp, för allting här var orent, fullt av besmittelse, och om man beträdde denna osaliga och mäktiga plats så blev säkerligen någonting av en kvar där och man kunde tvingas tillbaka dit igen och då för att aldrig lämna den mer. Skallar och ben låg kringspridda överallt och nerfallna, halvt förmultnade kors som inte kunde brukas längre men som ändå inte fördes bort, för att ingen ville röra vid någonting här.
Varför stod han här? Han kände ju inte denne man, hade ingenting med honom att skaffa. Vad hade han på Golgata att göra, han som var frikänd?
Huvudet hängde ner på den korsfäste och han andades tungt, han kunde nog inte ha så långt kvar. Det var ingen kraftig karl. Kroppen var mager och spinkig, armarna smala som om de aldrig hade blivit använda till någonting. En konstig man. Skägget var glest och bröstet alldeles utan hår, som på en yngling. Han tyckte inte om honom.
Från första stund han såg honom inne på borggården hade han känt att det var något besynnerligt med honom. Vad det var kunde han inte säga, det var bara någonting han kände. Han tyckte han aldrig hade sett en sådan människa förr. Fast det berodde väl på att han kom direkt inifrån fängelsehålan och att ögonen ännu inte var vana vid ljuset. Därför såg han honom först liksom omgiven av ett bländande sken. Strax efteråt försvann förstås skenet och hans syn blev som vanligt och uppfattade allting, inte bara honom som stod där ensam ute på borggården. Men han tyckte fortfarande att det var någonting mycket underligt med mannen och att han inte liknade någon annan. Och det verkade alldeles obegripligt för honom att han var en fånge och att han hade dömts till döden, precis som han själv. Det kunde han inte fatta. Inte för att det angick honom - men hur kunde de döma på det viset? Det var ju klart att han var oskyldig.
Ja, och så hade den mannen förts ut till att korsfästas - och honom själv hade de tagit av bojorna på och förklarat för fri. Det kunde han ju inte rå för. Det var ju deras sak. De kunde välja vem som helst, det stod dem alldeles fritt, och det råkade bli på det viset. Bägge var de dödsdömda, men en av dem skulle ju frikännas. Han var själv förvånad över hur de valt. Medan man befriade honom från kedjorna såg han den andre försvinna mellan knektarna ut genom portvalvet och han hade redan korset på sig.
Han blev stående och såg ut genom det tomma valvet. Så gav vakten honom en knuff och röt åt honom: Va står du och glor för, ge dig iväg härifrån, du är ju fri! Och då hade han vaknat upp och gått ut genom samma portvalv och när han sett den andre släpa sitt kors neråt gatan hade han följt efter honom. Varför visste han inte. Och inte varför han stått här i timtal och sett på korsfästelsen och på hans långa dödskamp, fast han inte alls hade med den att skaffa.
