Skriv- och diskussionsuppgift
1. Läs nedanstående artikel från Hallands Nyheter från 18 oktober 2003
2. Välj fyra ord/begrepp som du tycker sammanfattar och beskriver känslan och innehållet i texten.
3. Diskutera texten och vilka ord/begrepp man skulle kunna välja, i en mindre grupp.
4. Skriv en resonerande text där du förklarar hur du tycker att dessa
fyra ord kan kopplas till texten och varför du valt just dem.
De var fem till antalet: lantarbetarna Max och Herman, och så 24-åriga
Ruth med de två små barnen, Tommy och Vivian. De gick iland alldeles
nedanför Subbeberget. Ingen hade lagt märke till dem, och ingen hade
heller sett den lilla skeppsbåten som sakta glidit in mot land för att
lämna av sin mänskliga last, för att sedan omedelbart återvända mot den
väntande galeasen. De började gå upp mot kustsanatoriet för att ge sig
tillkänna. Vivian var fortfarande så liten att hon fick bäras, knappt
två år fyllda. Både hon och hennes bror hade tidigare fått sövas med
kloroform för att inte dra till sig de tyska vakternas uppmärksamhet.
Det var den 16 oktober 1943 och människorna där på stigen kunde äntligen
känna sig trygga. De var judar, och de hade levt under svår press under
lång tid. Max och Herman hade båda lyckats fly från Tyskland till
Danmark strax före krigsutbrottet 1939. Året efter ekade stöveltrampen
även i Danmark, och deras situation hade med tiden blivit ohållbar. Ruth
hade fruktat för sitt och barnens liv alltsedan tillslaget mot de
danska judarna började för två veckor sedan.
Det skrevs knappt någonting om det i tidningarna, och det var inte
många i Varberg som kände till vad som pågick. Det var inte meningen
heller. Men samtidigt som fru Svensson oroade sig över ransoneringar och
restriktioner, samtidigt som herr Svensson bockade cykelramar på Monark
eller snackade fotboll med gubbarna på kafferasten, samtidigt som deras
halvvuxna barn dansade till Moon Band inne på Nöjesparkens rotunda
eller såg den senaste beredskapsfarsen på Capitol, pågick en trafik över
Kattegatt i vilken livet självt stod på spel. Ruth, Max, Herman och de
två barnen var bara de första i en lång rad människor för vilka Varberg
blev frihetens hamn.
När Ruth och hennes barn räddade sig till Varberg var
motståndsrörelsen på Jylland fortfarande under utveckling. De första
flyktingtransporterna hade organiserats våren 1943 av Albert
Gylding-Sabroe, en driftig köpman från Fredrikshamn. Albert arbetade
ihop med Läsö-fiskaren Oluf Andersen, vars båt FN 101 "Stanley" användes
under de första turerna till Sverige. Den tidiga organisationen var
sårbar och efter bara några månader tvingades organisatörerna själva fly
landet. Motståndsrörelsen lät sig dock inte nedslås av bakslaget. En ny
fiskebåt, FN 298 "Musse", inköptes och i slutet av året fick
flyktingflottan förstärkning av fraktskutorna "Elise" och "Marie". Det
dröjde dock till april 1944 innan den jylländska livlinan fick en
övergripande organisation, "Dansk Hjälpetjeneste", med ett väl utbyggt
kontaktnät på båda sidor om Kattegatt.
Ruth och hennes barn räddades till Sverige som ett led i den stora
räddningsoperationen av danska judar som ägde rum på hösten 1943. Den 20
oktober fyra dagar efter den första turen till Varberg anlände ånyo en
grupp om tre judiska flyktingar och två danska motståndsmän. I
polisrapporten kan man läsa:
"Onsdagen den 20 oktober 1943 klockan 7.45 förmiddagen inkom å
polisstationen överkonstapeln vid marinpolisposteringen härstädes K.A.
Olbin, medförande 5 stycken män, vilka samma dag klockan 6.30 av en
fiskebåt blivit landsatta på utsidan av en av kajerna till hamnen och
vilka förklarat sig vara flyktingar från Danmark. Omedelbart efter det
männen blivit satta iland, hade båten åter gått till havs. Båtens namn
eller hemort vore icke känd."
Ja, ofta försvann båtarna ut till havs så snart flyktingarna kommit i
säkerhet. Vid några tillfällen var dock transporten så omfattande att
organisatörerna tvingades anlita hjälp från land. Förre
tulltjänstemannen Åke Björkström, 90, minns särskilt en episod:
- Det var på hösten 1943. Jag minns att det låg en tysk lastbåt och
lossade kol i hamnen den dagen. Samtidigt fick vi besked om att det
skulle komma en dansk galeas med ett trettiotal flyktingar ombord. De
ankrade upp utanför inloppet. Chefen för lotsen, Einar Nyström, och hans
mannar gav sig ut med sin båt och började hämta in flyktingarna. Det
var sorgligt att se alla dessa människor. Det var mest äldre människor
med judisk bakgrund. Många hade ingenting med sig. Andra hade en liten
väska med det allra nödvändigaste. De hade fått fly hals över huvud. Jag
minns särskilt en gammal man. Han var så tacksam och visste inte hur
han skulle kunna tacka mig. Men jag hade ju inte gjort någonting. Jag
hade bara råkat börja tala med honom.
Åke och de andra tullarna i Varberg hade fått ett särskilt
telefonnummer att ringa i flyktingärenden, och så småningom kom det folk
utifrån som hämtade gruppen. Samtliga tilldelades nödfallsvisering och
sändes till Helsjön eller Tylösand där flyktingläger upprättats.
Efter att flertalet av Danmarks judar räddats över till Sverige
avtog trafiken mellan Jylland och Varberg. Men lugnet blev kortvarigt.
Under våren och sommaren 1944 växte oron i Danmark. På Jylland
intensifierades sabotagen mot den tyska tågtrafiken. Under den bittra
kampen tvingades allt fler män och kvinnor lämna sitt land. Den 18 juli
1944 lyckades tre danskar ta sig till Varberg ombord på en okänd
fiskebåt. Två av dem uppgav att de varit efterspanade på grund av
sabotage och vapenstöld. Den 22 augusti ankom "Musse" från Säby till
Varberg med 13 flyktingar. Flertalet av dem uppgav att de deltagit i
motståndskampen. Två flyktingar sattes iland den
7 september och två dagar senare anlände F.N. 366 "Laura" med
ytterligare tio, däribland den polske flyglöjtnanten och piloten vid RAF
Waclaw Piotr Wasik. Den 28-årige polacken var den ende överlevande från
en brittisk Lancaster som skjutits ner av tysk nattjakt vid Lovns
Bredning en vecka tidigare. Smugglingen av allierade flygare till
Sverige hade mycket hög prioritet inom livlinan. Sammanlagt beräknas
cirka 90 nedskjutna flygare ha räddats över till Sverige.
Träslövsfiskaren Janne Karlsson på V.G.181 "Märta" var med om att föra
två brittiska flygare i säkerhet:
- Vi hade fiskat en hel dag och en hel natt. På morgonen när vi gick
med det sista draget, så kom det upp en dansk fiskebåt. De förklarade
att de hade med sig fem personer som ville över till Sverige. Vi var nog
lite tveksamma, men efter att vi fått upp trålen bestämdes det att vi
skulle ta med dem. Det visade sig vara tre danska flyktingar och två
engelska flygare, som hade störtat i Danmark.
Janne och hans kolleger befann sig fortfarande långt ifrån svenskt
vatten, och de riskerade att råka mycket illa ut om de blev upptäckta.
Efter bara en kvart dök det upp en stor tysk konvoj söderifrån. Fiskarna
slog genast back i maskin och lade sig stilla för att inte hamna mitt i
konvojen. Efter vad som kändes som en evighet försvann den i fjärran
och man kunde börja samtala lite med sina nya passagerare.
- Ja, flygarna kunde vi ju inte tala med så mycket, fortsätter
Janne. Det var ju ingen av oss som kunde engelska. Men vi förstod vad
som hänt. Den ena pojken var nog inte äldre än 20 år. Han hade bränt sig
illa och tvingats linda armarna upp till armbågarna. Flygarna var så
tacksamma över att ha klarat sig. Jag minns att den yngste av dem gav
oss ett stort rött äpple som tack för hjälpen. Det var allt han hade.
De första transporterna till Varberg hade utgått från Ålborg och
flykten hade organiserats av stadens poliser. Just de danska poliserna
kom att utgöra nästa stora flyktinggrupp. I september 1944 beslutade
tyskarna att en gång för alla göra upp med motståndsrörelsen. Den 19 i
samma månad slog man till. Gestapo sändes ut för att oskadliggöra den
danska poliskåren, som ansågs gå motståndsrörelsens ärenden. 2 000
danska poliser arresterades och sändes till koncentrationslägret
Neuengamme. Närmare 5 000 poliser lyckades dock slinka ur Gestapos nät.
Många kunde direkt ansluta sig till motståndsrörelsen, andra tvingades
lämna landet. Flyktingbåtarna blev nu en allt vanligare syn i Varbergs
hamn. Den 22 september anlände en första grupp om åtta poliser till
Varberg via Säby och Voerså. Tre dagar senare var "Musse" från Säby ånyo
i farten. Denna gång landsattes sex polismän, däribland
polisöverkonstapeln i Fredrikshamn, Kjeld Gaern Holst. Som varande ett
högt polisbefäl var Holst särskilt utsatt, och för att undvika en
gisslansituation hade han därför tagit med sig sin hustru och parets
ettåriga dotter.
Därefter blev det ett kortvarigt uppehåll i transporterna, men i
mitten av oktober var trafiken åter i full gång. Den 16 oktober ankom 15
flyktingar, merparten via den nu allt mer inarbetade flyktingrutten
från Säby, men även några vilka flytt från Köpenhamn ombord på ett
större segelfartyg. Under återstoden av månaden ankom flera mindre
grupper från Säby, Skagen och Köge. Flyktingtrafiken från Danmark
kulminerade den 9 november 1944 då sammanlagt 31 flyktingar anlände till
Varberg. Bland dessa märks flera prominenta namn, bland annat
kompositören Kaj Andersen och dennes hustru Ellen, en känd
skådespelerska från Köpenhamn; bryggmästaren vid Carlsberg i Köpenhamn,
Vagn Eyvind Kläbe; polismästaren i Hilleröd, Knud Lassen; kyrkoherden
vid den reformerta kyrkan i Köpenhamn, Ernst Mengin, samt dennes judiska
hustru. Vidare finner man en ungersk diplomat samt flera helt "vanliga"
män och kvinnor, kypare mekaniker, brevbärare och studenter.
Som framgått av passagerarlistan kom flyktingarna från hela Danmark.
När de väl lyckats ta sig till utskeppningshamnarna på Jylland väntade
några oroliga dygn i väntan på avgång, gömda i något säkert hus eller i
båtarnas lastrum.
Frede Hansen, en av livlinans medhjälpare, minns:
- Vid ett tillfälle blev "Marie" liggande i tre hela dygn på grund
av motorfel. Det var en familj med barn ombord, så vi var tvungna att
försöka få ner mat till dem. Barnen var små, det ena inte mer än ett och
ett halvt år gammalt. De fick ge dem bedövningsmedel för att de skulle
hålla sig lugna och inte skrika för mycket.
I slutet av 1944 och början av 1945 drabbades motståndsrörelsen av
ett svårt bakslag, då Gestapo lyckades spåra upp och arrestera några av
de ledande krafterna. Under timmar och dygn i Gestapos tortyrkammare i
Ålborg pressades fler och fler namn fram. Natten till den 24 januari
1945 slog man till mot ett tjugotal adresser i Säby och Fredrikshamn.
Livlinan var krossad. Den sista registrerade flyktingtransporten till
Varberg ägde rum den 18 februari 1945, då den brittiske flygsergeanten
Fredrik Mills smugglades över Kattegatt efter att hans Halifax Mk III
blivit nedskjuten av tysk nattjakt vid Asmindrup.
Endast ett fåtal av de flyktingar som smugglades till Varberg kunde
eller ville uppge namnet på båten som fört dem till friheten, men i de
fall det ändå förekommer i Varbergspolisens rapporter är det oftast
"Musse" från Säby som nämns. Andra flyktingbåtar som återfinns i
arkivmaterialet är F.N. 511 "Lolo" från Skagen, F.N. 366 "Laura" från
Säby, m/s "Ella" från Köge, m/s "Agnes" från Skagen, F.N. 359 "Karen"
från Säby och m/s "Antilope" från Köge.
Det var inte ovanligt att den danska hjälporganisationens båtar i
Sverige plockade upp flyktingarna på internationellt vatten och svarade
för den sista biten in till hamn. I farvattnen kring Varberg var t ex
F.N. 511 "Lolo" från Fredrikshamn flitigt verksam under täcknamnet G.G.
142. I andra fall lämnades flyktingarna över till lokala fiskare.
Överlämningarna skedde nattetid under stort hemlighetsmakeri. Evert
Andersson, Träslövsläge, berättar:
- Det var på hösten. Vi hade gått ut till Groves Flak med
sillagarnen, det var med "Falken". Jag hade vakt den kvällen, de andra
låg och vilade sig. Så kom det en dansk skuta. Jag gick ut och frågade
vad det var frågan om. De undrade om vi inte kunde ta med en man över
till Sverige. Det var inget jag kunde bestämma om, så jag gick ner och
väckte skepparen, Erik Börjesson. Han gav sitt godkännande och jag gick
ut och berättade det för danskarna.
Nu visade det sig att den danska fiskebåten endast utgjorde en
förmedlande länk. Mannen befann sig i själva verket på en annan båt.
- Hon kom i mörkret och hade inga ljus tända, fortsätter Evert.
Mannen kom ombord, han var väldigt trött. Han berättade att han legat
gömd i skansen på sin brors skuta i två dygn. Tyskarna hade gått och
patrullerat ovanpå. Vi tog in våra garn och bjöd mannen på kaffe. Han
blev så glad, det var länge sedan han hade druckit kaffe. Vi pratade med
honom hela vägen in och han berättade hur illa det var i Danmark under
tyskarnas styre. Vi gick direkt till Varberg och lämnade av honom till
tullen. Sen hörde vi aldrig mer av honom.
Mellan 700 och 1000 flyktingar räddades till Sverige via Jylland,
åtminstone 110 av dem landsattes i Varberg. Siffran bygger på
genomgångna rapporter i Varbergspolisens arkiv. Sannolikt var de fler.
Mindre grupper landsattes kring Kärra, Träslövsläge och andra
kustsamhällen i närheten, och långtifrån alla önskade ge sig tillkänna
för polisen.
Janne Karlsson berättar om en av flyktingarna:
- När vi närmade oss land kom en av danskarna upp och frågade om vi
inte kunde sätta iland honom i smyg. Han ville ta sig upp till Göteborg
utan att myndigheterna fick reda på det. Tanken var att han skulle
återvända till Danmark. Som jag förstod så var han motståndsman. Vi
förklarade för honom att båten inte kunde ta sig så långt in utan att gå
på grund. Han nöjde sig med det, men när vi kommit fram till Rödskär så
låg där en eka. Dansken frågade om vi inte kunde stanna till där, så
att han kunde ta sig över till ekan. Jo, det kunde vi väl göra, sa vi.
Men när vi kom närmare såg vi att mannen i ekan var en tullare som lagt
sig att pilka. Vi förklarade läget för honom, och då var han inte lika
angelägen. När vi kommit i hamn ville han gömma sig i skansen, men det
blev inte så.
Exakt hur många flyktingar som lyckades ta sig till Varberg är
sannolikt omöjligt att fastställa. Detsamma gäller omfattningen av de
vapentransporter som gick i motsatt riktning för att användas i kampen
mot det nazistiska förtrycket. Vi vet bara att det hände. Det hände i
Varberg samtidigt som fru Svensson oroade sig för ransoneringar och
restriktioner, samtidigt som herr Svensson bockade cykelramar inne på
Monark och deras halvvuxna barn dansade till Moon Band under
Nöjesparkens kulörta lyktor.
På lördag följer en längre intervju med Frede Hansen, den ende kvarvarande medlemmen av livlinan mellan Säby och Varberg.
Hallands Nyheter 16 oktober 2003
