Person- och miljöbeskrivningar är en viktig del av berättande texter.
Här nedanför kan du läsa inledningen till Hemsöborna av August Strindberg.
Boken skrevs 1887 och kan därför innehålla en del ord som känns obekanta för dig.
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt. De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på apoteket och hämta gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle hissa focken, som inte fanns.
Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern, när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.
-- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; -- Stopp till! stopp till! och
medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara knuffat undan honom och tagit rodret, och med årorna lyckades Lotten få ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god gång.
Carlsson var en liten fyrkantig värmlänning med blå ögon och näsa krokig som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:
-- Ja si, det vet jag inte! Ja si, det kan jag inte säga! Ja si, det vet jag rakt inte.
Så dem blev han inte klok på!
Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gackade bakom kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom salongsventilerna.
Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar, så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.
Diskussionsuppgifter
1. Hur gör Strindberg för att ge liv åt personer och miljö?
2. Vilka ord var obekanta för dig?
Övning: Skriv din egen inledning
Titta på bilderna här nedanför och skriv en egen inledning till en berättelse. Försök att ge liv åt personer och miljöer. Du behöver inte ha någon bild av hur berättelsen kommer att fortsätta, men du ska försöka skapa en känsla hos läsaren och en bild av miljön och någon eller några personer.
Ni kommer senare att få presentera er inledning för varandra i smågrupper.